Jailbird

you have a thousand friends but you call me. and i'm not even your friend.. now thats just sad.

"Första månaden va bra.. sen gick det bara utför. Vi bara tjafsade hela tiden. Ne man kan inte säga att jag va kär i dig. Klart det fanns känslor det är ju inte så konstigt men inte mer än så. Det här har ju inte hänt plötsligt.. det har ju varit på gång ett tag.."

Jag har hamnat precis där jag inte vill..

Nu är det bara jag igen.
Helt ren, pånyttfödd ungefär. Sån jäkla känsla. Helt lätt i kroppen.
Samtidigt mycket att ta tag i men allt känns så trivialt.

Fan va bra livet är nu. Det kommer bli så jävla bra. Den här gången ska jag inte fucka upp.
Gör jag det igen så är det kanske kört för alltid. Det va så hon sa.

Grönt utanför mina fönster. Jag älskar min lägenhet och så fin den ska bli när jag e klar. :)

 Jag upphör aldrig att förvånas över människans beteende. Däremot blir jag förbannad på mig själv över att jag blir besviken och tappar fattningen. Jag borde veta bättre vid det här laget.
Men jag är liksom inte uppväxt med att man är oärlig och förnekar och istället pekar på mig som att jag vore en lögnare. Herregud..skulle jag fabrikera en sån värdslig sak? Det är ju helt otroligt.
Man ska stå för det man lovat. Annars lovar man inget. Så enkelt. Men inte många klarar av att leva efter det. Man ångrar sig efter en tid och väljer att, istället för att säga sanningen, neka. Påstå att man minsann aldrig har sagt något liknande.
När inte det riktigt går hem går man över till att man måste ha missförstått varandra. Då tycker jag att man på ett vis erkänner. Istället för att skylla ifrån sig helt och hållet övergår man nu lite osäkert till att hävda att det hela måste va ett missförstånd. Jag menar, vi människor som har så svårt att tolka varandra.
Dagen efter var jag ändå segrare. Nu återstår bara att se om det blir ett fullföljande. Vilket det verkligen borde bli.

Åh, nu är jag så himla sugen på att börja inreda ordentligt oh fixa alla små detaljer.. Men det finns så mycket och jag vill verkligen hitta it. It's gonna be tough. But great fun. :)

Om någon betett sig illa mot en, är man då "bitter" om man tar upp det? Jag stör mig fan. Alltså, bara på själva grejen. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om personen ifråga. Det har varit ett avslutat kapitel länge i mitt liv även om jag har väldigt svårt att komma till skott.
Fan alltså. Jag har alltid svårt att avsluta. Jag måste ju vara trög på nåt vis.
Nu, tionde gången, eller vad det nu blir, har jag insett att det verkligen inte kommer bli nåt mellan mig och NN. Eller ja, jag har ju vetat sen efter första gången men ändå har jag klivit på tåget igen och igen. Varför gör man det för?
Det är ju inte som att jag eg är desperat. Jag har ju annat också.

Så jag tyckte att nu när jag verkligen tagit detta steg och varit så duktig, så fick ju självklart två andra haka på samma dump. Däremot tog det en oväntad vändning och någon sen gammalt kom in igen. Fan att jag är så dålig på att rensa ordentligt. Clean break liksom. Nystart. Neej, jag ska alltid röra till det så förbaskat.
Fast egentligen är det ju inte mitt fel. Det är ju dem som hör av sig, så uppenbarligen är det ju de som har svårt att gå vidare right? Jag är bara öppen för all möjlig lek typ. Jag är ju som bekant inte girlfriend material.


Det jag egentligen skulle säga är att jag är less på att man inte får säga ifrån och bli förbannad när man ogillar andras sätt att va mot en. Det ska alltid "gummas" med en, klapp på huvudet och lite skratt. Då kokar jag.
Men så är jag ju så att jag hellre vänder då och bara skiter i det. Jag vet att jag inte kan vinna. Det enda som händer är att man blir idiotförklarad och betrakad som "psycho". Alltså herregud. Ilska måste ju vara den äldsta känslan ändå.
Jag tänker att dessa människor som reagerar på detta vis inte är värda besväret. De är ju uppenbart efterblivna som inte respekterar andra människor.

Shit, jag måste framstå som en überfeminist. Det är jag dock inte... Jag gillar bara inte människor. Vad är man då?

imorn kommer F hit för o kika på väggar, golv o lite annat. Ska bli så skönt när renoveringen är gjord och man äntligen kan ta tag i de sista bitarna gällande inredning. jag både gnuggar händerna och skuttar lite av förtjusning bara vid tanken. Det kan ju inte bli komplett och som man vill förrän man fått väggarna klara åtminstone.

Lustigt hur man som total ickematerialist kan bli så såld på inredning. visst, jag är ju inte direkt snabb. men jag vill bygga upp det långsamt så jag blir nöjd. tänk att man nästan skäms nu när man tänker på hur skabbigt man levde förut. eller näe, det skulle jag aldrig göra men att man liksom inte brydde sig ett skit. annorlunda bara. :)

fest fredag. inspanad kille ska dit. söt som attan och kan man tänka sig - singel dessutom. heelt otroligt!

and over to se bad news - traset spökar lite igen. FAN! jag pallar fan inte med det.

nåväl imorn ska nya stövlar inhandlas o fyfan så fina dom e!

cYa

I liked u better before u knew me

Freeeeedag. Säger inte så mkt nuförtiden när man jobbar var o varannan helg. Eller aa..basically e jag ledig en helg i månaden. Suger hästballe.

Mer pengar och mer jobb. Hinner ändå bränna pengarna fort som fän. Vafan e de jag köper egentligen? Ingenting om du frågar mig liksom. Aa..skulle ju va skit då *flin*


Jag e ung och jag e nöjd. Jag gör va jag vill med mitt liv. 
Just nu har jag en lugn period och jag är jättelycklig över att ha det såhär.
Att sova gör mig lycklig. Att ligga hemma själv i soffan o slöa gör mig lycklig.
Att va med min familj gör mig lycklig.
Andra håller inte med. De tycker jag e "gammal och tråkig". Klart det stör mig lite.
För varför måste man alltid vara totalpepp? Ibland känns det bara som att folk gör saker för att kunna berätta det för andra efteråt och inte för att de är så där totalsugna själva. Eller så orkar de inte alltid stå emot kompisarna och för att de inte vill höra sen att man är gammal o tråkig.

Nåväl, det är deras problem. Nu ska jag fortsätta att luta mig tillbaka en liten stund till. Sen ska jag gå å lägga mig :D

puss&sånt

Lol.

Jag tror aldrig jag har bevittnat något så patetiskt. De behandlar paparazzi som en annan behandlar en familjemedlem.  Vad vill de att vi ska tro? Inte tror vi att de är lyckliga på riktigt..

Vi (som bryr oss överhuvudtaget) har ju sett de på The Hills och jag har väl aldrig sett ett par som är så osams och olika. Killen behandlar precis alla i livet hur otrevligt och ovärdigt som helst, inklusive henne. Hon kommenterar allt detta med det eviga "Spencer!!" That's it. Det känns som att hon inte har några känslor alls. Hon är så fruktansvärt plastig.

Nåväl. Livet verkar ensamt i The Hills. Speciellt för Heidi och Spence som enbart verkar ha varandra. Alla andra försvinner förr eller senare, med full förståelse.

Tänk att man kan ha så jävla ont i magen under en hel film!!
Måste ju ge den fett med cred eftersom den lämnade mej nåt fruktansvärt illa berörd.

Sen slår man på TVn morgonen efter när man käkar frulle och vad slår man på?
Jo, Oprah och självklart handlar det om just det filmen berörde igår - män som gillar yngre...
Och då menar jag inte Bertil 55 gillar Karin 35.

De visade en handbok som såg jävligt proffsig ut och däri står då alltså vilka saker man brukar ha i hemmet som kan användas som sexleksaker. Inhandla även en stor tub glidmedel.
Därefter står det instruktioner och tips på vad man kan göra från år till år med barnen, start från nyfödda.

Man får så ont i magen, man vill spy, slå. Man kan inte annat än att börja gråta. 

Vad är det för nåt i hjärnan som är fel när man ens kan tänka såna här tankar? Än mer utföra sådana fruktansvärda handlingar? Har man kommit fram till det? För har man tendens att begå såna brott ser jag inte meningen med deras liv. Helt ärligt jag gör bara inte det.  Jag är inte för dödsstraff, i och med alla oskyldigt dömda som bara ploppar upp, men i dessa fall är jag mer än villig att göra undantag. 

"Man utnyttjar spädbarn för de minns inte sen vad som har hänt." 




Flypsyde - Happy Birthday

 

  Om det är nåt jag avskyr så är det folk som ser igenom mig. Som inte tar mig för en i mängden utan säger något som träffar som en pil i hjärtat. Jag blir genast livrädd. Jag har på nåt sätt blottat mitt inre. Mina ögon har avslöjat för mycket. 

  Det är svårt att lära känna mig, sägs det. Thats just the thing. Jag ogillar att folk kommer nära för då känner de behov av att berätta för mig hurdan jag är. Jag vet själv. Jag vill inte höra. 

   Jag har alltid vetat. Folk säger att det är en "bra egenskap". Jag håller inte med. Jag har svårt för relationer. Det sträcker sig djupare än de tror. De som redan sett för mycket.  Jag vill va som andra. Jag har alltid velat vara som andra. Jag älskar att iaktta andra människor för att se vad som skiljer oss åt men jag kan inte avgöra riktigt vad det är.

  Ibland när jag får höra sånt där jag inte vill höra högt, utan bara ha långt bak i mitt medvetande som ett litet ärr, så tror jag att livet är kört. Det som troligtvis var menat som en komplimang ombildas till ett simpelt litet ord som är alltför bekant. Ensamhet. Att stå bredvid men inte känna sig delaktig. Det måste ju vara bland det värsta. I livet. 

  Samtidigt är det det enda jag vill. Bli sedd. För den jag är. Och fan va den personen ska älska det den ser.

"Du passar bäst som singel. Du e sån player. Asså, inte sådär elak, utan typ ball. Det passar dig."

Självklart börjar man reflektera över hur man framställer sig själv efter att ha fått den i nyllet. Eller aa..jag har tänkt konstant på det senaste tiden. Varför får jag såna skumma reaktioner?
Men samtidigt, jag vet ju i princip varför jag är som jag är.
Vem har gjort slut med sin livs kärlek som redan ett halvår senare gift sig med någon annan? Visst det var ganska stormigt och i slutet tvivlade jag satan. Jag ville rent ut sagt spy på honom. Och med tanke på hur elak jag var så inte konstigt att han beslöt sig för o dumpa mig. Det var ju det jag ville, bara att jag inte vågade själv. Var det därför jag blev så jävla knäckt? Eller insåg jag bara för sent hur mycket han betydde för mig?

Nåväl..livet går vidare. Däremot har the LL inte gått så fett.. Jag får jämt höra hur skrämmande självständig och kall jag är. Att man inte vågar närma sig mig för det bara strålar "jag kommer såra dig" om mig. Men hallå..?! Det är ju JAG som är rädd. Visst, jag släpper inte in nån bara hux flux men det är väl fan inget fel? Så är jag med alla. Inte bara potentiella boyfriends. Vill man lära känna nån får man väl ge det lite tid.

Okej, så jag träffade nån. Han vet inte hur han ska klä sig och jobbar för mkt. Han är dålig på att läsa andra och blir sur när han inte får som han vill. Dessutom vill han bara skryta om dem han bangat och alla som är into him.
Så jag träffade jag en till. Han har en helt annan livsstil - badboll. Jag gillar hans inställning till alkohol, men den vägs ju däremot upp av värre grejer. Han är flygig men anklagar mig för att vara player.
Och så en tredje. Efter några månaders tjat så gick vi på date. Han behöver en hair cut, är alldeles för snäll & för kort. Dessutom tror jag inte han trivdes i sina skor.
Alla tre ger mig samma komplimanger. Du vet som kan va sköna att höra på ett frånvarande sätt, men som känns pinsamma och klyschiga om man skulle återberätta dem. Folk skulle säga - köpte du verkligen det? Nej, det är ju just det jag inte gör. Jag flinar och ber de sluta. Jag ger aldrig komplimanger själv. Jag hoppas det ska lysa igenom i mitt sätt att vara istället.

Ja, jag har haft fler än en pojkvän. Och listan av dejts är oändlig. Men man har alltid en måttstock och ingen kan mäta sig mot honom. Inte ens han själv.
Vi har pratat en hel del på senaste och han är så annorlunda. Inte alls den där charmiga tufsen som hamnade i bråk på matcherna, som alltid sprang ner till kiosken på söndagsmornarna för att köpa Aftonbladet & en varsin Toblerone, för att sen bråka med mig över kaffet om vem som först skulle få läsa Klick. Han som avgudade mig totalt och hade världens finaste leende. Han förändrade hela min värld, min syn på kärlek. Det är hans fel att jag har så höga k