Eftertryck
"Du passar bäst som singel. Du e sån player. Asså, inte sådär elak, utan typ ball. Det passar dig."
Självklart börjar man reflektera över hur man framställer sig själv efter att ha fått den i nyllet. Eller aa..jag har tänkt konstant på det senaste tiden. Varför får jag såna skumma reaktioner?
Men samtidigt, jag vet ju i princip varför jag är som jag är.
Vem har gjort slut med sin livs kärlek som redan ett halvår senare gift sig med någon annan? Visst det var ganska stormigt och i slutet tvivlade jag satan. Jag ville rent ut sagt spy på honom. Och med tanke på hur elak jag var så inte konstigt att han beslöt sig för o dumpa mig. Det var ju det jag ville, bara att jag inte vågade själv. Var det därför jag blev så jävla knäckt? Eller insåg jag bara för sent hur mycket han betydde för mig?
Nåväl..livet går vidare. Däremot har the LL inte gått så fett.. Jag får jämt höra hur skrämmande självständig och kall jag är. Att man inte vågar närma sig mig för det bara strålar "jag kommer såra dig" om mig. Men hallå..?! Det är ju JAG som är rädd. Visst, jag släpper inte in nån bara hux flux men det är väl fan inget fel? Så är jag med alla. Inte bara potentiella boyfriends. Vill man lära känna nån får man väl ge det lite tid.
Okej, så jag träffade nån. Han vet inte hur han ska klä sig och jobbar för mkt. Han är dålig på att läsa andra och blir sur när han inte får som han vill. Dessutom vill han bara skryta om dem han bangat och alla som är into him.
Så jag träffade jag en till. Han har en helt annan livsstil - badboll. Jag gillar hans inställning till alkohol, men den vägs ju däremot upp av värre grejer. Han är flygig men anklagar mig för att vara player.
Och så en tredje. Efter några månaders tjat så gick vi på date. Han behöver en hair cut, är alldeles för snäll & för kort. Dessutom tror jag inte han trivdes i sina skor.
Alla tre ger mig samma komplimanger. Du vet som kan va sköna att höra på ett frånvarande sätt, men som känns pinsamma och klyschiga om man skulle återberätta dem. Folk skulle säga - köpte du verkligen det? Nej, det är ju just det jag inte gör. Jag flinar och ber de sluta. Jag ger aldrig komplimanger själv. Jag hoppas det ska lysa igenom i mitt sätt att vara istället.
Ja, jag har haft fler än en pojkvän. Och listan av dejts är oändlig. Men man har alltid en måttstock och ingen kan mäta sig mot honom. Inte ens han själv.
Vi har pratat en hel del på senaste och han är så annorlunda. Inte alls den där charmiga tufsen som hamnade i bråk på matcherna, som alltid sprang ner till kiosken på söndagsmornarna för att köpa Aftonbladet & en varsin Toblerone, för att sen bråka med mig över kaffet om vem som först skulle få läsa Klick. Han som avgudade mig totalt och hade världens finaste leende. Han förändrade hela min värld, min syn på kärlek. Det är hans fel att jag har så höga k
Självklart börjar man reflektera över hur man framställer sig själv efter att ha fått den i nyllet. Eller aa..jag har tänkt konstant på det senaste tiden. Varför får jag såna skumma reaktioner?
Men samtidigt, jag vet ju i princip varför jag är som jag är.
Vem har gjort slut med sin livs kärlek som redan ett halvår senare gift sig med någon annan? Visst det var ganska stormigt och i slutet tvivlade jag satan. Jag ville rent ut sagt spy på honom. Och med tanke på hur elak jag var så inte konstigt att han beslöt sig för o dumpa mig. Det var ju det jag ville, bara att jag inte vågade själv. Var det därför jag blev så jävla knäckt? Eller insåg jag bara för sent hur mycket han betydde för mig?
Nåväl..livet går vidare. Däremot har the LL inte gått så fett.. Jag får jämt höra hur skrämmande självständig och kall jag är. Att man inte vågar närma sig mig för det bara strålar "jag kommer såra dig" om mig. Men hallå..?! Det är ju JAG som är rädd. Visst, jag släpper inte in nån bara hux flux men det är väl fan inget fel? Så är jag med alla. Inte bara potentiella boyfriends. Vill man lära känna nån får man väl ge det lite tid.
Okej, så jag träffade nån. Han vet inte hur han ska klä sig och jobbar för mkt. Han är dålig på att läsa andra och blir sur när han inte får som han vill. Dessutom vill han bara skryta om dem han bangat och alla som är into him.
Så jag träffade jag en till. Han har en helt annan livsstil - badboll. Jag gillar hans inställning till alkohol, men den vägs ju däremot upp av värre grejer. Han är flygig men anklagar mig för att vara player.
Och så en tredje. Efter några månaders tjat så gick vi på date. Han behöver en hair cut, är alldeles för snäll & för kort. Dessutom tror jag inte han trivdes i sina skor.
Alla tre ger mig samma komplimanger. Du vet som kan va sköna att höra på ett frånvarande sätt, men som känns pinsamma och klyschiga om man skulle återberätta dem. Folk skulle säga - köpte du verkligen det? Nej, det är ju just det jag inte gör. Jag flinar och ber de sluta. Jag ger aldrig komplimanger själv. Jag hoppas det ska lysa igenom i mitt sätt att vara istället.
Ja, jag har haft fler än en pojkvän. Och listan av dejts är oändlig. Men man har alltid en måttstock och ingen kan mäta sig mot honom. Inte ens han själv.
Vi har pratat en hel del på senaste och han är så annorlunda. Inte alls den där charmiga tufsen som hamnade i bråk på matcherna, som alltid sprang ner till kiosken på söndagsmornarna för att köpa Aftonbladet & en varsin Toblerone, för att sen bråka med mig över kaffet om vem som först skulle få läsa Klick. Han som avgudade mig totalt och hade världens finaste leende. Han förändrade hela min värld, min syn på kärlek. Det är hans fel att jag har så höga k
Kommentarer
Trackback
