Jailbird

  Om det är nåt jag avskyr så är det folk som ser igenom mig. Som inte tar mig för en i mängden utan säger något som träffar som en pil i hjärtat. Jag blir genast livrädd. Jag har på nåt sätt blottat mitt inre. Mina ögon har avslöjat för mycket. 

  Det är svårt att lära känna mig, sägs det. Thats just the thing. Jag ogillar att folk kommer nära för då känner de behov av att berätta för mig hurdan jag är. Jag vet själv. Jag vill inte höra. 

   Jag har alltid vetat. Folk säger att det är en "bra egenskap". Jag håller inte med. Jag har svårt för relationer. Det sträcker sig djupare än de tror. De som redan sett för mycket.  Jag vill va som andra. Jag har alltid velat vara som andra. Jag älskar att iaktta andra människor för att se vad som skiljer oss åt men jag kan inte avgöra riktigt vad det är.

  Ibland när jag får höra sånt där jag inte vill höra högt, utan bara ha långt bak i mitt medvetande som ett litet ärr, så tror jag att livet är kört. Det som troligtvis var menat som en komplimang ombildas till ett simpelt litet ord som är alltför bekant. Ensamhet. Att stå bredvid men inte känna sig delaktig. Det måste ju vara bland det värsta. I livet. 

  Samtidigt är det det enda jag vill. Bli sedd. För den jag är. Och fan va den personen ska älska det den ser.