Jailbird

Alla har nåt trasigt. Jag vet.
Mitt trasiga är det någon som hjälper mig med nu.
Jag kan aldrig förklara eller berätta. Det går inte.
Människan är inte konstruerad sådan att den kan känna nån annans känslor,
förstå en annans tankar.
Det är ju precis det som gör oss unika.
Kalla det ett straff, för på ett sätt är det precis just det.
Ibland vill man bara att någon ska krypa under skinnet på en,
verkligen få känna o kanske till och med se allt det där trasiga på insidan
som inte går att förklara.

Jag har haft just detta lilla tras sen jag va arton ungefär.
Det finns saker som utlöser det här traset.
Jag visste att jag aldrig skulle ta tag i det själv,
men tack vare en fantastisk person så är jag nu på väg,
på väg att ta tag i traset.
Jag har fått en övning som jag ska träna in.
Den ska hjälpa mig när traset kommer.

Helt plötsligt kändes allt lite ljusare,
lite mer hoppfullt.
Våren är kanske en bra årstid att ta tag i tras ?
Jag tror nog det.

Men eftersom jag måste tänka positivt

(jag kan liksom inte låta bli att försöka åtminstone)

så tror jag att traset för med sig nåt gott.

Den har ändå litegrann fått mig att börja vakna,

öppna ögonen och se mig själv i spegeln lite,

fått mig att titta lite inåt.

Jag är inte framme,

men jag är på väg.